Jag har alltid varit enormt höjdrädd. Men igår så släktest räddslan lite och jag tog ett enormt steg ner för 30meter..
Som sakt har jag och några vänner åkt på militär grejs. Där vi var tvugna att göra sitt bästa på varenda övning. 
Med andra ord var det dax att mötta min räddsla i vitögat. 

Det var bergs klättring vi skulle testa på.  Först ett litet berg som var 8meter som en början. Det tyckte jag var högt och jag var livrädd att repet omkring min midja skulle gå sönder. Men icke sa nicke. Det gick skit bra på första (lilla) berget. Men det var var högt nog för att jag skulle prova. Efter en stunds tjuv kickning på alla andra så bestämmde jag mig för att prova. Jag klarade det efter ner klippade tårar i halsen.
Efter det var det dax att prova på ett berg som var 30meter högt. Det  låter inte så högt men när man står där och tittar ner åt är det inte en glad känsla i kroppen. Men  jag gjorde det efter allt mitt snack om att jag skulle dö.
Men jag sitter ju här och berättar om det. Jag är enormt stålt av att jag hade modet att gå över kanten och vandra neråt. Jag gör aldrig om det!!