Känslan av att vara kär i en människa som man inser aldrig kunna bli mer än en vän. Är en smärta jag tror många nästan alla går eller har gått igenom. tankarna är alltid på max. Man tror aldrig att man ska komma över det. Men tillslut inser man att man kommit över det endå. Men när man sitter i stolen av att vara blind i kärleken så svider det i bröstet. Kärlek ska vara något vackert men den blir mest till tårar och smärta. På kvällen är det enda man tänker på människan som man tror är den rätta. Den perssonen man tror förevigt kommer vara den oförglömliga.
Känner ni igen det?

      Uppdaterat 2008-05-13 20:56:46 under Allmänt 4 kommentarer